The new digital storytelling – Kapitel 1:2

I den andra delen av första kapitlet i The New Digital Storytelling närmar vi oss begreppet digital storytellings innebörd ytterligare. Mestadels handlar detta kapitel om de första digitala verktygen, som kom i och med datorerna och internets intåg, och hur digital storytellings kommit att handla om människors livsberättelser. Bryan Alexander menar nämligen att digitalt berättande inte alls är någonting nytt, som ju titeln på boken antyder. Det har berättats en hel del med hjälp av digitala verktyg allt sedan de första datorerna länkades samman, långt innan www användarvänlig browser och multimediaprogram, så som vi känner till det. Alexander menar att det kan vara bra att titta tillbaka just till den begynnande tiden då datornätverken och internet gjorde sitt intåg för att förstå dagens digital storytelling bättre.

     Digital storytelling kan hittas redan på 60-talet i de första digitala datorspelen, till exempel Spacewar och på sent 70-tal i virtuella världar helt bestående av text, så kallade MUD (Multi-User Dimension or Multi-User-Dungeons).  Utvecklingen för digital storytelling skyndades sedan på genom att stordatorerna övergavs för persondatorerna på 80-talet och datoranvändare kunde kopplas ihop på bredare front genom speciella program och e-post kunde de första e-communitys bildas.

     Denna utveckling gjorde tydliga avtryck i populärvetenskapen och i science fiction genom filmen Wargame och böcker som William Gibsons Neuromancer. 

     Alexander talar om att man sedan kan se digital storytelling utvecklas på tre områden under 80-talet, tiden innan internet kom till oss på bred front. Det första var hypertextstrukturen, den som vi använder oss när vi browsar internet och klickar oss fram på wikipedia. föddes också redan på 80-talet. Hypertexten gav upphov till ett nytt sätt att organisera text, som inte längre var linjärt och som kunde spridas och diskuteras i olika gemenskaper.

     Det andra var de virtuella spelvärldarna, vilka fick ett uppsving tack vare objektorienterad programmering. Nu kunde spelarna inte bara skriva till varandra utan integrera med storyn tack vare textkommandon.

     Spelen blev sedan mer avancerade i takt med att tekniken utvecklades och blev en kommersiell marknad. Även om det skedde en teknisk utveckling så förlitade sig dessa interaktiva spel sig fortfarande helt på text där användaren var med och påverkade utgången genom sina val. Speltillverkaren Sierra skapade till exempel flera spel på diskett där man styrde handlingen genom att styra huvudpersonen och skriva textkommandon.

     Den tredje typen av digitalt berättande var bedrägerier och spridande av myter.

     Allt detta skedde alltså innan WorldWideWeb så som vi känner till det. I och med dess införande blev internet en del av våra vardagliga liv och detta tillsammans med att det blev allt lättare att skapa internetsidor gjorde att arenan för digital storytelling ökade explosionsartat.

     Avslutningsvis skedde det en utveckling av digital storytelling att bli ett mer konstnärligt uttryckssätt. Det har då kommit att handla om korta personliga och känslomässiga självbiografiska berättelser, skapade med digital teknik. Detta mycket tack vare CDS (Center for Digital Storytelling) arbete med workshops. Det är också ungefär den definitionen som wikipedia använder när de beskriver digital storytelling.

Jag håller verkligen med om att en tillbakablick ökar förståelsen för vad digital storytelling innebär. Det är också nostalgiskt att läsa om den tidiga datorutvecklingen. De fantastiska världarna i Sierras olika spel och böckerna där man påverkar berättelsens fortgång genom att slå tärning och göra olika val. Jag minns att jag alltid höll kvar ett finger när jag hoppade mellan sidorna i boken, detta då man aldrig visste om ens äventyr kunde ta slut på grund av ett felaktigt beslut eller en övermäktig fiende.

     Det är intressant att se hur den demokratiska aspekten av internet kommer fram genom att alla människor faktiskt har en historia att berätta, internet har ju kommit att rucka på maktbalansen på många områden. CDS har bedrivit ett aktningsvärt arbete! 

     Ur ett elevperspektiv tror jag det kan vara mycket givande att arbeta med digitalt berättande och arbeta med den kreativa process som det innebär att samla ihop material om dem själva för att sedan sammanställa detta till en personlig och känslomässig berättelse.  Detta samtidigt som eleverna får multimedial träning.

     När det gäller berättelser och spel är det intressant att se hur den sociala drivkraften i spel fanns så tidigt. Det får mig att undra om det kan finnas olika dimensioner av berättande i spel. Ska spelet i sig vara narrativt och innehålla interaktivitet, eller är det i det sociala mötet som berättelsen skapas? I de textbundna virtuella världarna och dagens onlinespel är det sällan en historia som driver spelandet, utan just de sociala aspekterna. Berättelsen är ofta en spännande inramning som man inte behöver bryr sig om, även om det såklart finns många spel där det motsatta gäller. Jag undrar om det också kan vara så att varje spelare, genom att integrera med omgivningen och andra spelare, berättar sin egen historia? Eller så är det en kombination. Förmodligen mer om spel och digital storytelling senare i boken!?

The new digital storytelling – Kapitel 1

Först ut i kursen är att reflektera över och sammanfatta de olika kapitlen i Bryan Alexanders bok The new digital storytelling: creating narratives with new media (radioinslaget kommer sen!). 

Det inledande kapitlet av The new digital storytelling (Alexander, 2011) uppfattar jag handla om att definiera och avgränsa fenomenet digitalt berättande. I sitt försök att ge en bild och problematisera begreppet utgår Alexander från en gängse bild om det digitala som något kallt och opersonligt samt berättande som varmt och personligt. Detta vävs sedan samman i beskrivningar av själva begreppet berättelse, vilken dramaturgi och vilket innehåll som definierar den, och vilka uttryck dessa kan ta sig i den digitala världen. Då den digitala och analoga berättelsen många gånger kan vara svår att särskilja, väljer Alexander att undersöka digitalt berättande som ”digitally native stories (s. 15)”. En digital berättelse ska inte bara vara publicerad i ett digitalt format utan också ha ett digitalt ursprung.

Jag tycker detta med vad som är en digital berättelse är mycket intressant. Som 36-åring härstammar jag redan från en svunnen tid utan internet och datorer som en absolut självklarhet. Som ett resultat har jag automatiskt lite av ett utanför perspektiv på den nya tekniken, även om jag tycker mig bemästra den. Det är därför viktigt för mig att reflektera över detta fenomen, för att kunna använda den nya tekniken på ett ändamålsenligt sätt och inte enbart låta gamla analoga vanor reproduceras genom den nya tekniken.

Alexander lyfter också om en revolution när det gäller produktion och konsumtion av berättelser i media, en revolution vi ännu inte ännu förstått vidden av. Jag tänker på den pågående debatten i media om barn och ungdomars försämrade läsförmåga när det gäller längre texter. Hur går det ihop egentligen? Stanford university har genomfört en studie och undersökt ”New litteracy” hos deras studenter. Enligt studien var 38% av den skrivna texten skriven utanför skolan. Så här skriver de på sin hemsida:

”Contrary to conventional wisdom, Stanford researcher Andrea Lunsford finds that today's students are writing more than ever before – but it may not look like the writing of yesterday”

Vi måste står alltså inför något nytt, jag tänker på att för tio-tjugo år sedan kanske någon skrev dagbok vilken inte lästes av någon. Idag skriver vi för att andra ska läsa det vi skriver, och det florerar oändligt med berättelser i sociala medier och på internet. Tekniken att skapa berättelser, är som Alexander säger, tillgänglig för alla. Kanske måste vi undersöka ”New Litteracy” och se på vilket våra vanor och vårt sätt att uttrycka oss har förändrats innan vi basunerar ut hur dåliga våra barn och ungdomar har blivit?


Källor:
Alexander, Bryan (2011). The new digital storytelling: creating narratives with new media. Santa Barbara, Calif.: Praeger

Elektronisk källor:
http://news.stanford.edu/news/2009/october12/lunsford-writing-research-101209.html

Första uppgiften

KNOCK KNOCK av Marc Falardeau (CC BY)

Först ut, förutom att sjösätta denna blogg, är att skapa någon form av ljudberättelse. Utgångspunkt för denna berättelse ska vara ett citat ur science fiction berättelsen Knock av Fredric Brown:

"The last man on Earth sat alone in a room. There was a knock on the door…"

Återkommer med mer info om hur jag tänker kring detta och vilka hjälpmedel som kommer att användas, säkert GarageBand!

/J